Långtest – Canyon Aeroad

aeroad_header

Tyska Canyon kastade sig in i Aerosegmentet 2011 när man presenterade Aeroad CF. En modell som följde dåtidens trender med djupa droppformade rör och fokus på att lura vinden på bästa möjliga sätt. Dessvärre drogs den också med de problem som den typen av konstruktion tenderar att göra. Det var lite av en långtradare. Snabb och stabil när det gick rakt fram, men när det var svängigt eller ryckigt var den inte direkt bäst i klassen.

Förra året var det så dags för efterföljaren Aeroad CF SLX att göra debut. Utvecklingsarbetet hade ett tydligt mål; Behåll de aerodynamiska fördelarna, sänk vikten och öka styvheten. På så sätt hoppades man kunna närma sig en traditionell linjecykel vad gäller känsla och körglädje.

Vi har hårdtestat Aeroad CF SLX under en säsong för att se om man lyckades.

Vid en första anblick konstaterar vi att man inte bara lagt tid och kraft vid konstruktionen ur ett funktionellt perspektiv. Designmässigt är den nya Aeroaden slående! Ett tydligt formspråk ger cykeln ett utseende som är industriellt och nästan brutalt. Den kombinerar kantighet och raka linjer i det stora med mjuka nästan organiska detaljer i det lilla. Helheten blir, i vårt tycke, oerhört lyckad.

Looks fast standing still… Vår testhoj pimpad med neongula dekaler. Det är inte standard.

Skärskådar man ingenjörskonsten blir det tydligt att det här är en rejäl utveckling från föregångaren. Istället för att utgå från den gamla Aeroaden tittade man på kompisarna Ultimate CF SLX (Canyons superlätta och superstyva linjecykel) och tempohojen Speedmax CF och funderade på hur man kunde kombinera det bästa från dessa två världar.

På pappret verkar man lyckats med utmaningen och Canyon hävdar själva att man fått upp styvheten på den nya cykeln med 11% samtidigt som man förbättrat aerodynamiken med hela 17% (baserat på mätningar som ska vara relevanta för linjecykling. Annars hade ju Speedmaxen varit överflödig.)
Men siffror på papper är en sak och hur en cykel känns ute på vägen är en annan.

Vi kastade oss in i testandet och packade ner cykeln för en träningsvecka vid den spanska kusten. Här bjuds det på långa dagar i sadeln. Timslånga klättringar, serpentintäta utförslöpor och en och annan skyltspurt.

seat_tube

Den övre delen av sadelröret är konstruerad för att öka komforten. Själva sadelklamman sitter nedsänkt i överröret vilket ger en snygg övergång från ram till sadelstolpe

Tittar man på det bakre partiet av Aeroaden är arvet från Speedmax CF tydligt. Det kraftiga sadelröret som sveper bakåt för att möta både bakhjulet och de nedsänkta sadelstagen är nästan identiskt på de båda modellerna. Med det, och den bitvis risiga spanska asfalten, i åtanke var vi lite nojiga för om inte cykeln skulle upplevas som hård och stötig. Canyons lösning för att undvika det är att göra sadelröret ovanför sadelstagen till en nätt konstruktion. Tillsammans med sadelstolpen är tanken att det ska ge lindring från små och stora vibrationer i underlaget, något som faktiskt fungerar alldeles utmärkt. Det faktum att den norska spurtkanonen Alexander Kristoff vann 2015 års upplaga av den rejält skakiga klassikern Flandern Runt talar också om att den här cykeln passar fint för annat än nypolerade salsgolv…

Med tanke på vår erfarenhet av andra aeroracers, inklusive original-Aeroaden, var vi ganska spända på hur cykeln skulle klara sig i snabba, svängiga utförslöpor. Vår oro visade sig glädjande nog vara obefogad. Till skillnad från sin föregångare känns Aeroad CF SLX följsam och rapp i kurvorna och är riktigt rolig att åka utför på. Till stor del beror den förbättringen på den ökade styvheten i ramens främre parti. Ett överdimensionerat gaffelrör (1 ¼ tum) och ett ordentligt tilltaget styrrör bidrar såklart men mycket av styvheten kommer också från(orange) en annan viktig ingrediens som man lånat från Speedmax, nämligen formen på underröret.

Canyon kallar konceptet för Trident och det bygger på en ”kapad” droppform. För att spara vikt och uppnå högre styvhet klipper man helt enkelt av droppen på ”baksidan”. Det ger tillräckligt bra aerodynamik (i vissa vinklar till och med bättre) samtidigt som siffrorna för vikt och styvhet blir betydligt bättre.

Jämförelse mellan Trident (vitt) och Trident 2.0

Jämförelse mellan Trident (vitt) och Trident 2.0 (orange) i genomskärning

Eftersom den Trident-form som utvecklades för Speedmax inte riktigt dög för de mål man satt upp för Aeroaden utvecklade man Trident 2.0 som är ännu lite fetare på baksidan och på så sätt ger ännu lite bättre Stiffnes to Weight-siffror. Canyon säger också att den nya formen är bättre för de lite lägre farter man typsikt kör en linjecykel i.

De nya rörformerna bidrar också till ökad styvhet runt vevpartiet vilket gör att cykeln känns accelerationssnabb och stabil när man lägger rejält med kraft i pedalerna. Men ok, är du en utpräglad spurtare som vanemässigt klipper ner 1800-2000 Watt i pedalerna så finns det cyklar med biffigare konstruktion som kommer upplevas som styvare i accelerationen. Men som sagt, duger den för en av världens bästa spurtare känns det svårt att klaga på.

valverde

Alejandro Valverde på sin Aeroad under förra årets Tour de France

Förutom att köra cykeln i spanska berg och dalar har vi också satt den på prov i mer vardagliga situationer och vi har imponerats av hur allsidig cykeln upplevs. Hetsiga klubbträningar, lugna solo-utflykter, tekniska GP-lopp och ett varv runt Vättern klarades alla lika galant. Ingenstans känns Aeroaden som en kompromiss och inte vid något tillfälle har vi tänkt att en annan cykel hade gjort jobbet bättre. Det är ett bra betyg det.

Självklart finns det cyklar som är styvare, svängigare och lättare. Men vill man ha tillräckligt av allt det där paketerat i en enda cykel så känns Canyon Aeroad CF SLX som ett alternativ som borde hamna högt upp på önskelistan.

På tal om önskelistan. Aeroaden finns i flera modeller där den billigaste, Aeroad CF SLX 6.0, kostar 33 999 och värstingen, 9.0 LTD, nästan tre gånger så mycket – 87 499. Alla modeller har samma ram, gaffel och sadelstolpe så vill man ha mest pang för pengarna är der de billigare modellerna man ska kika på.

Vi testade en Aeroad CF SLX 9.0 Team med Shimano Dura Ace Di2-grejer, hjul och däck från Mavic (CXR Ultimate 60 respektive Yksion CXR) och en Arione-sadel från Fizik.

Top of the line-grejer rakt över, men om vi själva fick speca hojen skulle Mavic-hjulen fått stryka på foten. Dels för att de är lite väl tunga, men främst för att de faktiskt inte är godkända att tävla på eftersom de har en lös gummilist mellan fälg och däck för att förbättra aerodynamiken. Sånt gillar inte UCI.

Värt att nämna är att man använder sig av den nya Direct Mount-standarden för bromsarna. Tanken är att det ska ge en bättre övergång mellan ram och broms och även där förbättra aerodynamiken. Det kan vi inte riktigt svära på om det gör eller inte. Vad vi däremot kan konstatera är att det ger bromsar som både är lätta att justera samt extremt bra bromsverkan.

direct_mount

Shimanos Direct Mount-bromsar är riktigt bra!

Resten av utrustningen kommer från Canyon själva och den mest slående detaljen är det integrerade styret/styrstammen – Aerocockpit. En kraftig fyrkantig styrstam som övergår i en platt ovandel av styret som succesivt blir rundare ner mot den traditionellt runda bocken ska enligt Canyons egna tester spara upp till 5,5 Watt jämfört med ett vanligt styre/styrstam. En extra fördel med styrets kraftiga konstruktion är att det både gömmer undan växel- /bromsvajrar och växeldosan för elektroniska växlar för en superclean look.

cockpit2

Aerocockpit. Snyggt, bekvämt och enligt tester i vindtunneln sparar det massor av Watt!

Alla kontaktpunkter är såklart högst individuella, men vi gillar formen på Aerocockpit. Den platta överdelen ger bra avlastning för trötta händer och den rundade formen på bocken funkar bra med växelreglagen.

Geometrin på Aeroad CF SLX är snäppet mer aggressiv än vad vi sett hos Canyons övriga modeller men är inte på något sätt extrem. En låg stack och en lite längre reach ger en djupare och längre sittställning, men på det stora hela upplever vi ”passformen” som ganska neutral.

Sammanfattning

Det här är en riktigt bra cykel. Att lyckas kombinera aerodynamik med åkglädje, komfort med styvhet och dessutom med låg vikt på det här sättet är ingen lätt uppgift. Men ingenjörerna i Koblenz har löst den med bravur.

Att bygga en cykel som Alexander Kristoff väljer att köra Flandern Runt och Paris-Roubaix på samtidigt som superklättrarna Alejandro Valverde och Joaquin Rodriguez kör samma modell i bergsetapper på Touren, Girot och Vueltan (trots att de har ett lättare alternativ att välja på) är en bedrift.

Vad gäller utrustningsnivå och pris är det bara att välja den nivå där plånbok och ambitionsnivå möts. Modellen 6.0 med Ultegra-utrustning och Mavic-hjul för strax norr om 30 000 kr måste anses som otroligt prisvärd även om man då inte får med det flashiga Aerocockpit-styret. För den mer fåfänga är såklart de dyrare modellerna mer lockande, men vi vågar påstå att prisvärdheten avtar ju högre upp i modellhierarkin man rör sig.

Det rationella valet är alltså att sätta en ”billig” Aeroad högst upp på önskelistan, men å andra sidan, hur kul är det att vara rationell…

Canyon säljer sina cyklar direkt till kund via den egna webbsidan canyon.com. Surfa in där om du vill kika närmare på de olika Aeroadmodellerna.

Kommentera